Max Koriander tar emot i garaget. Den omtalade fåtöljen står kvar. På arbetsbänken finns kaffe, öl och en bulle som ingen ännu har gjort anspråk på. Hovmantorpsposten har tagit med ett block med fler frågor än vad situationen egentligen motiverar.
– Vill du ha kaffe innan du börjar? frågar Max.
Vi antecknar att den intervjuade omedelbart tar ansvar för samhällsservicen. Max hämtar en mugg.
”Jag gillar ju er”
Du har kallats Bangar-Max. Hur känns det att ha blivit en fråga för ledarsidan?
– Lite stort kanske. Ibland har jag annat, ibland är jag trött och ibland tänker jag att jag ska svara senare. Sen blir det senare ganska länge. Men jag gillar ju er. Jag är bara dålig på att svara.
Förstår du vad din frånvaro gör med den tomma stolen?
Max tittar på stolen.
– Den verkar må rätt bra. Men jag fattar att det är tråkigt när de har fixat och väntar. Jag kan bli bättre på att säga till.
Svaret är så rimligt att vi tillfälligt får svårt att formulera en följdfråga.
Vad skulle få dig att komma oftare?
– Ett meddelande med dag och tid hjälper. Fast det har de ju skickat. Så där får jag väl ta min del.
Han ler och skjuter över fatet med bullen.
– Ta du. Du ser ut att ha fler frågor kvar.
En kväll före alla andra
Du höll nyligen garagefylla på torsdagen trots att inbjudan gällde fredag. Var det ett försök att gå före i närvarostatistiken?
– Nej, jag blandade ihop dagarna. Jag satt och tyckte att alla andra var sena. Sen blev jag trött och satte mig i fåtöljen.
Hur länge satt du där?
– Tillräckligt länge för att fåtöljen skulle vinna.
Vad har du lärt dig?
– Att läsa meddelandet en gång till. Och kanske fråga innan jag börjar undra var alla är.
Vi frågar om händelsen bör leda till en kommunal kalenderinsats. Max föreslår att vi börjar med kalendern i mobilen.
Förslaget skulle bli betydligt billigare än det vi hade tänkt oss.
”Det finns ju äpplen så det räcker”
Vi går ut till äppelträdet. Max lyfter upp en korg och plockar bort ett löv från ett av äpplena. Han räcker över det innan vi har hunnit fråga om fördelningsprinciperna.
Du låter grannbarnen plocka äpplen och uppmuntrar dem att göra mål för att få fler. Hur ser du på din roll som idrottsfinansiär?
– Det finns ju äpplen så det räcker. Jag tycker det är kul att de spelar och har roligt. Då kan de väl ta några med sig hem.
Men räknas självmål?
– Jag tänkte i det andra målet. Men de får äpplen ändå. Jag tänker inte stå här och dra in ett äpple för att någon råkade sparka åt fel håll.
Riskerar det inte att undergräva hela bonusmodellen?
– Det kanske det gör. Men då får vi väl ha en lite dålig bonusmodell och glada ungar.
Vi gör en anteckning om att systemet saknar sanktioner. Max frågar om vi vill ha ett äpple till.
Kräftburarna får ett tydligare besked
Garagegänget menar att du kan komma iväg när kräftburarna behöver vittjas. Vad har kräftorna som garaget saknar?
– En ganska tydlig uppgift. Man åker ut, tar upp buren och ser vad som finns. ”Vi kanske sitter lite sen” är lättare att skjuta framför sig.
Ska gänget lägga en bur i garaget?
– De kan börja med att skriva när vi ska ses. Och jag kan börja med att svara.
Han funderar en stund.
– Men kräftor i garaget låter ju rätt trevligt också.
Vi antecknar att en möjlig samordningsvinst har identifierats. Max säger att man då behöver servetter.
Kundvagnen och sista passet
Vi har rapporterat om att du ställer tillbaka kundvagnar, lyssnar färdigt när någon pratar och hjälper till när andra går hem. Är det en medveten strategi?
– Jag försöker väl bara vara hygglig. Vagnen ska tillbaka och någon behöver plocka undan. Ser man det kan man göra lite.
Du låter nästan som om samhället går att hålla ihop utan en särskild arbetsgrupp.
– Ja, ibland räcker det att ta en stol.
Vårt block ligger på en stol som Max hade tänkt ställa undan. Vi flyttar det.
Hur ser du på reformen att den sista bullen ska sparas åt den som städar?
– Det är snällt. Men jag blir ännu gladare om någon hjälper till. Då kan vi dela bullen och bli klara tidigare.
Och släktkalasen? Är finskjortan fortfarande redo?
– Ja. Det är fint att träffa släkten. Sen kan man behöva en lugn stund efteråt. Det tror jag de flesta fattar.
Vi frågar om den lugna stunden omfattas av fåtöljens ordinarie öppettider. Max skrattar och säger att den frågan får vi ta med fåtöljen.
Ett besked som går att skriva in
På väg tillbaka in i garaget bär Max med sig korgen. Han börjar samla burkarna på arbetsbänken medan vi letar efter vår sista fråga.
Vad vill du säga till gänget som väntar på dig?
– Att det är fint att de vill ha mig där. Jag vet att de driver lite, och det får de göra. Men jag vill ju träffa dem också. Jag ska försöka vara tydligare.
Kommer du nästa fredag klockan 19?
Max tar fram mobilen och tittar i kalendern. Vi väntar. För en gångs skull känns väntan verksam.
– Ja. Jag kommer. Fredag, va?
Vi bekräftar veckodagen.
– Bra. Då hjälper du till med stolarna nu så är vi färdiga.
Intervjun avslutas med att Hovmantorpsposten bär två stolar. Max tar resten. Den stora frågan om hans närvaro har därmed fått ett svar, och den mindre frågan om vem som ska plocka undan har fått ytterligare en deltagare.
Bakgrund: Läs vår grundkurs i garagefylla. Läs också om kvällen på fel dag, självmålet som prövade äppelbonusen och den reserverade städbullen.
